I kärlek börjar man bedra sig själv och slutar att bedra andra.

Det är så sant.. om man ser det på rätt sätt. En härlig mening som skulle kunna diskuteras i oändlighet med rätt person. Får hålla tummarna att jag får någon intressant förare när jag jobbar i helgen, som man skulle kunna berätta om den här meningen för, och se vad han/hon tycker och tänker. Angående mitt förra inlägg.. det här med otrohet. Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle acceptera det. Tanken att jag själv skulle vara otrogen existerar inte. Men! Att någon skulle vara det mot mig är inte fullt lika otänkbart. Sen att jag skulle förlåta det är inte heller lika otänkbart. Har funderat ganska mycket på det där den senaste tiden. Jag skulle aldrig tolerera kontinuerlig otrohet, men ett snedsteg.. det kan hända och måste väl bero på något? Man säger ju i regel att folk som har blivit bedragna i flera olika förhållanden dras till otrogna svin.. men kan det inte också vara så att personen själv gör något för att partnern ska vända sig till någon annan?

Usch, vad jag skrämmer mig själv! Förstår inte att jag kunnat skriva det där.. försvara otrohet? Så fult.. inget som ska accepteras. Kan man såra någon på ett värre sätt? Antagligen, men det är bra illa. Hur som helst.. I riktiga kärlekssagor bedrar man bara sig själv.. punkt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0