preciousbaby

Har kommit fram till att det nog är så det är, eller i alla fall så jag vill att det ska vara. Jag är lyckligt olyckligt kär. Kan ju intala mig det, för allting blir så mycket lättare då. Sen om det händer något utöver det så kan man ju inte bli annat än positivt överraskad, eller hur?

Vågar nästan skriva att jag tror att jag håller på att bli frisk. Har varit sjuk nu hur länge om helst nu.. känns som en evighet, fast det är närmre två, tre veckor tror jag. Igår var jag på gränsen till att verkligen bryta ihop. Så jobbigt att försöka få ihop någon form av liv när man är så fruktansvärt trasig, och migränen hamrar innanför pannbenet. Som tur är har jag världens bästa son. Han har nöjt sig med att titta på film och leka själv. Igår när jag låg däckad så sov han bredvid mig.. fyra timmar, från två till sex. Han är så underbar och gör verkligen livet som ensamstående mamma till lite av en dans på rosor. Vet att det finns de som inte skulle hålla med mig, men jag har sett så många värre mor- och sonrelationer, att jag kan tro mig veta vad jag skriver om. Hm.. ensamstående.. det klingar fint.. right?