preciousbaby

Idag var jag och Robin ute och lekte i lekparken tillsammans med två andra barn och deras mammor. De här mammorna pratade bla om vilket projekt det är att åka till IKEA och vilka skuldkänslor man har gentemot arbetet om man jobbar deltid och gentemot barnen om man jobbar heltid. Båda jobbar tydligen 100% nu, men skulle vilja gå ner till sex timmar per dag, så att man hinner komma hem och ha lite egen tid innan det är dags att hämta på dagis. Ni vet, förbereda inför middagen och sånt. Jag stod bara bredvid och lyssnade. Fanns liksom ingen anledning för mig att involvera mig i deras samtal. Jag kan ju inte alls föreställa mig hur jobbigt det måste vara att lämna bort barnen och ta bilen hela vägen till IKEA, eller hur svårt det är att vara två om att ta hand om ett barn och förbereda middagen samtidigt. Jag menar, jisses! Hur klarar sig dessa stackars föräldrar som har en partner att behöva dela allt med och en bil som man har möjlighet att använda när det är dags för möbelinköp?
Jag känner mig så lyckligt lottad över att åka kommunalt till IKEA och, om jag har tur, får plats med barnvagnen på bussen. Precis som jag är lika lycklig över att släpa på det lilla, som man med en lön har råd att unna sig ibland, hela vägen hem igen. Sen finns det inget bättre än att ha en trött och gnällig liten kille hängandes i ena byxbenet när man står och försöker slänga ihop en halvdan middag på makaroner och falukorv.
Det är sådana här dagar jag är glad över att vara en ensamstående, ung mamma utan körkort och bil. För hur fan skulle jag klara mig annars?